I avsnitt 23 av Migränpodden fortsätter vi samtalet med Helena Backlund Wasling, numera överfysioterapeut på den regionala migränmottagningen på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Vi fördjupar oss i hur fysisk träning kan användas för att förebygga migrän och Helena berättar hur viktigt det är att anpassa träningen efter sina egna förutsättningar.
Musik: Sharing Silence med KORALL. Från albumet Psychedelic Sunblock.
FÖR DIG SOM FÖREDRAR ATT LÄSA KOMMER EN REDIGERAD UTSKRIFT AV SAMTALET HÄR, INKLUSIVE LÄNKAR TILL VISSA BEGREPP OCH ÄMNEN SOM NÄMNS I AVSNITTET.
Helena Backlund Wasling: Och de tar också upp det i den här studien som vi pratar om, och det tycker jag är väldigt fint, att man tar upp poängen med att exponera sig gradvis, att fånga patienten där patienten är idag. Att utgångsläget då, vad det är för status man utgår ifrån, spelar ju också väldigt stor roll.
Musik
Leonora: Hej och hjärtligt välkomna till avsnitt 23 av Migränpodden. Vi som gör podden heter Malin Östblom och Leonora Mujkic. Vi är personer som själva lever med migrän och som brinner för att sprida kunskap om migrän.
Malin: Det är jag som är Malin och som vanligt så påminner vi om att i den här podden pratar vi om sjukdomen migrän och allting runt omkring men vi ger inga medicinska råd eller rekommendationer. Den rollen är det sjukvården som har. Däremot kan vi genom vårt samtal förhoppningsvis väcka tankar och idéer hos er som ni på olika sätt kan ta vidare.
Leonora: Så är det. Och det är alltså jag som är Leonora. Idag ska vi lyssna på den andra delen av vårt samtal med Helena Backlund Wasling som, sedan vi pratade med henne i podden, har blivit överfysioterapeut på den regionala migränmottagningen på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Malin: Innan vi börjar kan jag väl få fråga dig så där som vi frågar alla andra intressanta människor i podden, du inkluderat alltså: “och var befinner du dig idag, Leonora?”
Leonora: Tack för frågan. Jag befinner mig hemma i Stockholm.Var befinner du dig, Malin?
Malin: Jag är med familjen i Hälsingland och jag vill gärna berätta det för det var här startskottet gick, lite i alla fall, för podden. Det var här jag skickade mailet till dig med frågan om du ville göra en podd med mig. Det finns en fantastisk låt med Tomas Andersson Wij där han sjunger om Hälsingland, bl.a. rader som “det var här jag spottade ut min första tand”, och det har mina barn gjort för övrigt. Men det var också här en liten podd föddes.
Leonora: I förra avsnittet så pratade vi bl.a. om migränmottagningens arbete och vad digifysisk vård innebär och så berättade Helena hur vi kan arbeta med nedreglering av nervsystemet.
Malin: Just det, mycket intressant alltihop. Och dagens avsnitt, del två av intervjun med Helena, handlar om fysisk träning. Vi utgår från en vetenskaplig artikel som handlar om vilken typ av träning som har starkast stöd som förebyggande behandling mot migrän. Helena hjälper oss att reda ut vad forskarna har enats om i den här artikeln, och så berättar hon också hur hon använder träning och fysisk aktivitet när hon träffar patienter på migränmottagningen.
Leonora: Precis. Migrän och träning kan vara en väldigt svår kombination, särskilt för den som har täta och svåra anfall. Jag tror att många av oss som lever med migrän har försökt lista ut om eller på vilket sätt vi kan träna trots sjukdomen. Malin, har du några reflektioner kring det här ämnet, innan vi lyssnar på intervjun med Helena?
Malin: Ja, hur svårt det är, hela ämnet alltså. Jag brukar använda ordet utmaning istället men här passar bara ordet svårt. Men det var å andra sidan väldigt lättsamt att intervjua Helena. Vad säger du?
Leonora: Att det bara är att sätta igång, vi väjer inte för svåra ämnen.
Intervju med Helena Backlund Wasling börjar
Leonora: Vi har ju pratat om en artikel med dig, Helena, som kom förra året, 2023, en vetenskaplig artikel som handlar om fysioterapi för patienter med migrän.
Helena Backlund Wasling: Ja.
Leonora: Då var det 14 experter, och de flesta var fysioterapeuter, med lång erfarenhet av att jobba med migränpatienter. Och efter många överläggningar kom de fram till rekommendationer gällande fysisk aktivitet vid migrän. Och en av de här experterna var, nu kan jag inte uttala hennes efternamn men Emma Varkey. Hon jobbar ju på Sahlgrenska också och har forskat på migrän och träning tillsammans med Mattias Linde. Det har vi pratat om tidigare. Och poängen med den här artikeln var ju att de här experterna skulle nå konsensus. Det handlade väl dels om vilken typ av fysisk aktivitet som har starkast stöd …
Helena Backlund Wasling: Ja.
Leonora: … avslappnings- och andningsövningar och, också väldigt viktigt, hur patienter med migrän ska kunna komma igång med och fortsätta ägna sig åt fysisk aktivitet. Med tanke på migränanfallen och funktionsnedsättningen det medför. Men kanske också, för många kanske det allra viktigaste, hur man kan hantera de här psykologiska faktorerna som migrän kan föra med sig. Rörelserädsla, undvikandebeteenden och såna saker. Vi tänkte om du skulle kunna hjälpa oss att bena ut vad de här forskarna har enats om?
Helena Backlund Wasling: Det är liksom någon sorts rundabordssamtal kan man säga, fast de har ju suttit hemma på sina kammare i sina länder förstås. Men man har gjort den här överenskommelsen då om att nå konsensus enligt en vedertagen forskningsmetod där varje person tar med sig sin expertis men också kunskaper om rådande vetenskapligt läge när det gäller ett visst antal faktorer. Ja, och när det gäller fysisk aktivitet så har ni redan tagit upp i podden att det finns ju faktiskt ganska stark nu vetenskaplig evidens för att det är en bra icke-farmakologisk, alltså en icke-läkemedelsterapi, för att bli hjälp i sin migrän. Där man ser att med fysisk träning framförallt konditionsträning eller aerob träning som det brukar stå i litteraturen då.
Leonora: Just det, det betyder helt enkelt konditionsträning.
Helena Backlund Wasling: Ja, och att det är det som har bäst effekt vid migrän. Då så var det också det man kom till konsensus kring i den här artikeln. Och då handlar det om träning tre gånger i veckan, 30-60 minuter vid varje tillfälle och att träningen då ska vara på en måttlig intensitet. Och det betyder att den ska upplevas som något ansträngande eller ansträngande. Det vill säga att man ska verkligen nå ett flås och börja svettas när man tränar. Man har också sett att om man tränar mer sällan än det och kortare stund än 30-60 minuter, då når man faktiskt inte de effekterna som är önskvärda. Och det man ser som effekt då, det är inte bara färre migrändagar vilket man ser. Men också att man får minskad intensitet i smärtupplevelsen när man har migrän och att migränanfallens duration, alltså har man tre dygn migrän så blir det kanske två dygn istället. Man får kortare duration i sina anfall. Man ser också att man får en generellt högre upplevd livskvalitet om man tränar regelbundet. Och man kan också få reducerad känsla av ångest och oro. Det nådde man konsensus kring. Så det här är liksom en målsättning som man egentligen skulle kunna sätta för de flesta av sina patienter. Jag ska prata lite mer om det.
Helena Backlund Wasling: Men jag ska också säga att det andra som man nådde konsensus kring som rekommenderad icke-farmakologisk behandling då, av framförallt fysioterapeuter, det är avslappningsövningar eller andningsövningar. De var dock inte så välbeskrivna i den här artikeln, vad man tänker sig att det skulle kunna vara för någonting. För avslappning för en del patienter är att “jag slappnar av för jag kollar Netflix-serier varje kväll” och det kanske inte är det som man tänker sig är en avslappningsövning. Avslappningsövningar kan ju också vara … mindfulness faller säkert in under det paraplyet. Man kan tänka sig muskulär avslappning med så kallad biofeedback. Alltså att man mäter spänningsgraden i musklerna under tiden som man får träna avslappning, man kan också tänka sig att man gör sån här autogen avslappning, att man spänner och slappnar av i kroppen. Så att det finns ju massa olika. Och andningsövningar, det låter också som att man bara ska sitta och andas, men det finns ju massa olika man skulle kunna hitta på som andningsövningar. Hela yogatraditionen har ju väldigt speciella andningsövningar, så kallad eldandning och sådana här saker. Så det hade varit intressant om det hade fått bli beskrivet lite mer vad det är för någonting som anser fungerar där. Men andningsövningar, och då tänker man sig daglig träning.
Leonora: Fem till tio minuter stod det, va?
Helena Backlund Wasling: Ja, fem till tjugo minuter. Och då tycker jag nästan man kan bita märke i de där fem minuterna. För jag tänker alltid att det ska vara låg tröskel för patienten att komma igång. Så att man säger att det faktiskt, alltså fem minuter, det är ju så lite, att det räcker att börja där. Och sen kan man ju tycka när man väl gör det att det här var ju rätt skönt. Och så blev det sju minuter eller tio av bara farten.
Malin: Är det fem sammanhängande minuter? Det är inte en minut fem gånger om dagen?
Helena Backlund Wasling: Det står inte. Jag tänker mig fem sammanhängande.
Leonora: Jag tänkte på, apropå längd och sådär vad gäller 30-60 minuter träning, visst sa de att man har inte sett resultat förrän man håller på med det här i minst åtta veckor?
Helena Backlund Wasling: Exakt – åtta, gärna tolv veckor.
Malin: Jaha. Är det här nu då episodisk migrän eller kronisk migrän?
Helena Backlund Wasling: När det gäller sådana här studier så är det ju en utmaning att sitta på en sån här mottagning med patienter som faktiskt många gånger är jättedåliga. Och så lägger man fram att “Varsågod, här är receptet för dig. Du ska träna 60 minuter tre gånger i veckan på en ansträngande nivå.” Det är ju helt omöjligt för de allra flesta. De här studierna är genomförda på patienter med episodisk migrän. Det finns väldigt lite forskning när det gäller fysisk aktivitet och träning för patienter med kronisk migrän. Det finns ett par studier som dock visar god effekt av promenader. Och de tar också upp det i den här studien som vi pratar om. Och det tycker jag är väldigt fint att man tar upp just poängen med att exponera sig gradvis. Att fånga patienten där patienten är idag. Att utgångsläget då, vad det är för status man utgår ifrån, spelar ju också väldigt stor roll. Så redan innan man kommer upp till den här nivån, 30 minuter tre gånger i veckan, så kanske det är tre månaders startsträcka eller ett halvårs startsträcka där man ska börja med … Vissa behöver gå runt kvarteret eller runt huset – att det är där man börjar. Å andra sidan så finns det ju en väldig förbättringspotential. Det kan ju räcka med så oerhört lite. Bara med att försöka invagga sig själv i trygghet, att “jag kan röra på mig utan att det triggar min migrän”.
Leonora: Precis. Jag har ju hållit på med det här i åratal för att komma hit. Först var det promenader, väldigt korta. Sen lite längre. Sen köpte vi en motionscykel så att jag kan träna hemma. Den står i sovrummet, så jag kan ha helt mörkt och tyst. Och jag började ju på fem minuter, om det ens var fem minuter. Jättelångsamt.
Helena Backlund Wasling: Det är mycket uthållighet och maratoninställning i detta. Jag har patienter som säger att om man lägger ut små prickar med allt jag har gjort de senaste månaderna så kan man om man drar streck mellan de prickarna så är det nog ändå en kurva som lutar lite, lite uppåt faktiskt. Och så ibland måste patienterna backa liksom två-tre steg ifrån sitt läge för att kunna se hur ser det ut de sista åren, vart är jag på väg, där man kan tycka att man blir hemmablind i att det händer ingenting. Eller en patient som jag säger, men du måste göra det här väldigt försiktigt, att göra som Leonora här, att cykla i fem minuter. Och det är nog någon som kanske tycker att, men då skiter jag i det för vad är det för fjutträning? Men att man är väldigt tydlig med att målsättningen är att det ska öka gradvis. Att man hela tiden behöver arbeta med sin fysiska aktivitet, tycker jag, så att man alltid har lite luft upp till sin migräntröskel. Att man säkerställer att det finns en marginal kvar. För när du ska träna så behöver du fundera på: Har jag sovit i natt? Har jag ätit min lunch? Värmer jag upp och varvar ner? Det är samma med träning, det är jätteviktiga komponenter. Att inte chockstarta nervsystemet på fysisk aktivitet, att man ger sig själv ganska mycket omsorg. För att klara av det.
Leonora: Om man inte vet sin tröskel, man är väldigt rädd och tänker att den här kvarterspromenaden, jag kommer få ett migränanfall av det, det vågar inte jag göra – då kommer jag ligga och kräkas i tre dagar. Det pratade man väl också om i den här studien, att börja med en fysioterapeut, så man tillsammans kan komma fram till vad som är lagom för dig, så att man vågar sen.
Helena Backlund Wasling: Det är ju jättevärt. Och det är där de här digitala mötena fungerar så bra. För det handlar ju väldigt mycket om att stötta, kunna bolla frågor och sånt som dyker upp från patienten. Nu gjorde jag så här den här veckan. Var det bra? Funkar det? Hur ska jag göra nästa vecka tycker du? Men också så kan det vara viktigt också när man pratar med patienten om att dra igång fysisk aktivitet. Att man inte till varje pris säger att det inte får lov att utlösa migrän. För då ger vi ju också signaler om att migrän är farligt. Att det måste undvikas till varje pris. Att det är ett stort hot som ligger där. Man måste alltid ha en liten dörr på glänt att när jag börjar exponera mitt nervsystem för nya saker som inte jag har gjort förut, nämligen att gå ut och gå eller lufsa runt i joggingspåret eller så, då öppnar jag också för möjligheten att jag kan må dåligt efteråt. Och då måste det vara okej att det kan hända.
Malin: Ja, som du brukar säga Leonora, att du kanske hade fått ett anfall i alla fall.
Leonora: Jag får ju det de flesta dagar ändå.
Helena Backlund Wasling: Ja, precis. För jag vet ju att jag har varit med om migrän hundratusentals gånger förut, jag kommer alltid ut på andra sidan i något stadium någon gång.
Malin: Ja, men precis. Och då kanske det är så här att det är okej ändå och lite det där som vi har kört och tjatat och tragglat med ACT att ja, men det här är min värderade riktning eller mitt livsvärde. Jag vill liksom åt det hållet och det kommer komma saker som bråkar med det. Och då är det lite grann så här: Ja, då kan man stanna upp, man kan vara lite ledsen en stund eller tycka att det är jobbig. Men det är ändå åt det hållet jag är på väg, och om målet är där, eller liksom riktningen är klar, så kanske det finns saker som jag vill göra för att komma dit.
Helena Backlund Wasling: En jättefin påminnelse.
Leonora: Om vi fortsätter med den här studien: self-efficacy pratar de om. För det här tyckte de var viktigt för att gå åt rätt håll. Om vi fattar det rätt så innebär self-efficacy hur man upplever sin egen förmåga att hantera olika situationer, alltså det här med att man tror på sin egen förmåga. Jag tror du nämnde det även tidigare under vårt samtal. Varför är det viktigt, eller vad innebär det?
Helena Backlund Wasling: Exakt. Väldigt många patienter har ju då levt många, många år med en migrän som är oberäknelig, som dyker upp och liksom förstör när den kommer och att man till slut får kanske en liten offerkänsla eller en känsla av maktlöshet inför migränen. Att man inte alls är sin egen pilot längre utan att det är andra faktorer som styr. Att man då återtar känslan av att man har lite kontroll, att man äger lite inflytande över sitt liv och sin situation. Det finns ett välmående och en hälsoeffekt i det och det är det som man kallar för self-efficacy och som faktiskt finns vetenskapliga instrument där man kan mäta nivån av hur stark känsla av self-efficacy som man har.
Leonora: Och är det något man övar upp? Är det genom att ta små steg som man vågar göra saker man inte vågat förut och ser att det går?
Helena Backlund Wasling: Ja, det tror jag man kan säga att man övar upp det, det skulle man nog kunna säga. I och med att man vågar och blir lite modig kanske. Och ser att saker och ting faktiskt kan fungera bättre än vad man kanske från början hade trott.
Leonora: Ja, och att det kan vara “jag åt middag med två vänner”.
Helena Backlund Wasling: Ja, men precis. Det kan ju vara på många arenor av livet. Behöver inte vara just fysisk träning.
Malin: Man kanske kan återta också som du sa, om det är att vara pilot i sitt eget liv, att återta lite av det där, kanske. Ett annat begrepp som vi pratar just nu mycket om inom primärvården, jag gissar att ni gör det inom specialistvården också är compliance, inom patientarbetet. Vi pratar om det både inom läkemedelsbehandling men även till exempel när det gäller rehabplaner och sjukskrivningsplaner, som jag håller på med mycket. Diskuterar ni det någonting på mottagningen? Är det någonting som är en grej? Eller är det lätt att få patienten att följa de planer som ni gör upp?
Helena Backlund Wasling: Alltså jag måste säga, när det gäller läkemedel och migrän så tror jag att compliance är väldigt hög. Det är en känsla jag har och det är faktiskt ingenting som vi har diskuterat så mycket i teamet. Det ska vi kanske ta upp för det är ju intressant. Sen så är det lite spridda skurar när det gäller compliance och de råden som jag ger. Jag försöker att inte ge så stränga hemläxor eller så utan att verkligen överlämna ansvaret till patienten själv: “Det här är ett erbjudande. Det här tror jag skulle hjälpa dig och så använder du det som du vill.” Men det är en del ändå som tycker på återbesök att man ska komma på läxförhör och berätta hur mycket man har gjort och så vidare. Jag tycker generellt att det verkar som att compliance är hög till de råden som man ger. Det är intressant om man skulle kunna identifiera vad det är för bakomliggande faktorer till att det kanske är hög compliance inom vissa patientgrupper. Om det är någonting som reflekteras i vad man har fått för bemötande, om det är efterlängtat att få komma hit till vår mottagning eller sådana här faktorer kanske som påverkar.
Och sen har man ju en liten klick där det nästan inte händer någonting. Man träffas och man träffas men det rör liksom inte riktigt på sig och man arbetar motiverande och tar till alla sina knep men det händer inte så mycket. Så det är en liten klick som liksom inte får ändan ur och sådär riktigt. Men då kan det finnas andra faktorer med i bakgrundsbilden som gör att det är svårare.
Malin: Det är ju ibland svårt att identifiera tycker jag, eller vi. Ofta kanske det är lättare att ta läkemedlen än att följa en hel del av det som är runt omkring, till exempel sjukgymnastik.
Helena Backlund Wasling: Alla de här små råden som vi ger, att man skulle andas fem minuter om dagen eller sådär, det låter ju så väldigt lätt kanske. Men allt det här kräver ju att man gör någon sorts energiförskjutning och att man behöver ändå mobilisera fram en förändring som det ska bli ett nytt. Tänk dig att man ska börja snurra med en ny kula i en helt ny bana inne i huvudet som man aldrig har gjort förut. Och det är mer krävande än vad man kanske tror. Så om compliance ibland är låg och det blir halvmessyrer eller plötsligt blir man förkyld och sen föll det bort och sådär. Det är inte så konstigt, det är ganska mänskligt att det här är utmanande.
Leonora: Förändringar måste väl vara det svåraste av allt vi kan göra, generellt, tänker jag.
Helena Backlund Wasling: Alltså väldigt svårt.
Leonora: Ja, för man vet väl, jag tänker också bortsett från migrän, att det räcker väl inte att veta för att människor ska göra livsstilsförändringar. Det i sig är inte tillräckligt.
Är det något – jag tänkte att vi ska avrunda snart – är det något du tycker vi har missat att fråga? Är det något som du vill berätta, som vore viktigt?
Helena Backlund Wasling: Jag tycker att när det gäller just att komma igång med träning och sådär så är det så otroligt roligt att följa en del patienter. För en del tar verkligen rodret själva och gör extremförändringar nästan. Jag har en kvinna till exempel som köpte något digitalt PT-paket där hon skulle gå från att aldrig ha rört på sig till att träna jättemycket. Och jag kände, men gud vi måste hålla igen henne lite. Att liksom hon får ta hand om sig, ta det försiktigt. Hon kommer ju få så mycket migrän, att jösses det här kommer ju bli värsta backfire liksom. Ett halvår senare så säger hon, jag har haft jätteont och det har varit bedrövligt liksom. Men nu har jag, det har tagit ett halvår för mitt nervsystem att anpassa sig till den här aktiviteten. Hon har bara köttat på liksom med träning eller ett strikt schema och nu så har hon nästan ingen migrän alls. Och där har hon agerat, hon har varit helt agil i det själv. Och så har man de här andra patienterna som är glada – jag gav någon tjej något litet träningsprogram för skuldrorna för att hon var så spänd och då sa jag, kan du rulla så här mjukt och fint med axlarna? Nej, det kan jag inte, sa hon då, för då får jag migrän direkt. Ja, men då får du explorera lite, hur lite kan du göra och att det ändå känns bra? Och då kunde hon lyfta sina axlar en halv centimeter upp och sen sänka ner dem. Så så här jobbade hon hemma med nästan osynliga små rörelser. Och när hon hade börjat göra de här små, små, små sakerna så kunde hon plötsligt åka på resor. Hon gick på Gothenburg Horse Show som är en sån här enorm utställning som hon inte hade kunnat gå på på flera år. Så jag tycker den här bredden av hur patienterna anammar de råden som de får. Att det ser så otroligt olika ut och att det är så intressant att följa med på varje individs resa. För man måste ju hela tiden vara väldigt, väldigt lyhörd för vad det är för person du har framför dig idag och vad de har för historia med sig bakom sig. Och vart de vill någonstans och med vilken energi och med vilken insats de vill arbeta. För där kan man ju bara vara liksom någon som får vandra bredvid och putta lite försiktigt bakom. Det är så otroligt spännande.
Helena Backlund Wasling: Och vad vi inte har tagit upp i så fall, om någonting, här så är det den gruppen av patienter som inte behöver komma igång med fysisk aktivitet, utan som behöver backa från för mycket. Det är ju faktiskt också en grupp som behöver lära sig att känna att gränsen har gått. Och det är väl de här patienterna som kör lite skygglappar. Och att jag vill till varje pris vara som alla andra. Jag har hört att träning fungerar, så därför tränar jag stenhårt trots att jag får förlamande migrän vid varje tillfälle. Men jag vet inget annat sätt att förhålla mig till det här. Utan jag fortsätter att bara köra. Och det är man istället måste tala om för patienterna. Sluta göra marklyft, gå inte på crossfit fem dagar i veckan utan backa och börja från en lägre nivå för att sen gradvis öka på igen. Och det kan ju vara rent plågsamt för en del patienter men när man börjar förklara och prata med dem så brukar de vara med på tåget. Och så märker de många gånger att när de drar ner sin energinivå och sin extreminsats börjar istället lyssna lite inåt då börjar det hända grejer. Så det är ju den andra varianten som helt enkelt gör lite för mycket av allting och som kör på med allt möjligt generellt.
Leonora: Det är ju intressant, det har vi nog inte reflekterat över.
Malin: Då tänkte vi att vi avrundar med en fråga som vi brukar ställa till alla personer som vi intervjuar. Då undrar vi vad du skulle säga till en person idag som har det riktigt kämpigt med sin migrän. Någonting som du skulle vilja dela med dig av till den personen.
Helena Backlund Wasling: Jag skulle vilja få den personen att sätta sig ner, blunda och ställa sig frågan: Vad behöver jag just nu? Och se vad det kommer upp för svar. För det kanske är något som man inte hade tänkt sig som dyker upp. Att bli bättre på självomhändertagande. Det kanske inte är så, att om man får migrän och har tre timmar kvar av arbetsdagen, att man måste arbeta klart. Man kanske kan få ägna sig åt bara självomhändertagande den dagen. Man kanske behöver ställa sig upp, sätta sig ner, sträcka ut en muskel, göra några bålrotationer. Det finns så mycket signaler i kroppen som vi inte fångar upp.
Malin: Vad fint. Vi tar med oss jättemycket av det här samtalet Tack så mycket Helena för din tid.
Leonora: Tack så mycket!
Helena Backlund Wasling: Tusen tack för att jag fick vara med!
Slut på intervju med Helena Backlund Wasling:
Malin: Ja, det var del två av vår intervju med Helena Backlund Wasling. Det var ett tag sen nu. Men det känns nästan som igår. Eller vad säger du?
Leonora: Ja, jag håller med. Särskilt som jag nu under sommaren har tänkt på en hel del av det som vi pratade om med Helena. Jag har ju hållit på och testat mig fram vad gäller träning och olika typer av avslappnings- och andningsövningar under flera år nu, så jag tyckte att det var kul att få ta del av hennes tankar kring det hela.
Malin: Jag har tänkt på att det är så lätt att ta till sig det som Helena säger när hon berättar om rekommendationerna om fysisk träning och det tror jag beror på att hon är så mänsklig och ödmjuk. Hon får mig att känna att det här är viktigt, det finns vetenskapligt stöd för de här rekommendationerna men det finns en stor respekt och förståelse för att jag skyggar vid hindret som en sån där hopphäst. Det gör att jag inte känner mig lika dum utan jag fattar att det bara är att försöka igen. Sen är det intressant att det inte var så utvecklat det där med råden om avslappning och andningsövningar. Jag förstod inte varför, gjorde du det?
Leonora: Nej, det gjorde jag inte. Min gissning är att det finns många olika typer av avslappnings- och andningsövningar och att det inte finns tillräckligt med kvalitativ forskning på någon enstaka metod för att kunna rekommendera just det. Men också: hur vet man att personerna i studien har gjort de här övningarna och på vilket sätt har de gjort dem? Det är ju enklare att följa att någon har till exempel cyklat 30 minuter tre dagar i veckan och mäta personens puls eller vad det nu kan vara.
Malin: Ja, så är det förstås. Det är ju det där med att det ska gå att mäta och sen det där med att det ska ha effekt på gruppnivå som vi har pratat om tidigare. Ska vi avrunda för idag och sammanfatta de två avsnitten med Helena Backlund Wasling?
Leonora: Det gör vi.
Malin: Vi är väldigt glada och tacksamma för att det blev ett så innehållsrikt samtal med Helena. Det går ju aldrig att förutspå innan vi gör en intervju. Men det är roligt när det finns mycket att prata om. Med Helena blev det både hennes arbete på migränmottagningen, hennes tidigare forskning om vikten av beröring och sen även den nya artikeln om fysisk aktivitet som migränprofylax som vi fick möjlighet att prata om. Väldigt spännande.
Leonora: Verkligen. Du, vi gör ju ingen reklam här i podden men jag tänkte att det kanske skulle vara okej att jag tipsar om en app som jag använder, apropå det här med andningsövningar? Det är en meditationsapp som heter Waking Up så det är inte avslappning som det handlar om primärt. Men min upplevelse är att avslappning i både kropp och själ, om man nu kan säga så, är en positiv bieffekt av meditation. Det är en betalapp men man kan prova på gratis. Och har man väldigt ont om pengar så kan man också ansöka om att få ett kostnadsfritt medlemskap. Och det här är alltså ingen reklam på något sätt, bara något som har hjälpt mig i vardagen med migrän. Har du något du vill göra icke-reklam för?
Malin: Absolut – för Migränpodden! Som ni kanske vet så har vi ett swishkonto och vi tar gärna emot emot donationer för de kostnader som krävs för att göra Migränpodden. Så om man har lust och framför allt förstås, möjlighet, så får man gärna swisha en slant.
Leonora: Ja, precis. Alla donationer används till de digitala tjänster som vi behöver för att göra podden och för att ha en hemsida där vi lägger upp avsnitten i textform och länkar till sånt som vi tror kan vara intressant för er som lyssnar. Alla uppgifter om hur du gör för att donera valfri summa finns på vår hemsida migränpodden.se och på våra sociala medier. Vi är jätteglada och tacksamma över att ni swishar och hjälper oss att hålla igång podden, men framför allt är vi förstås glada över att ni lyssnar och hör av er.
Malin: Så är det. Det var allt för idag. Nästa avsnitt kommer efter lite välbehövlig semester för oss båda. Ni är jättevälkomna att komma med förslag på ämnen och på personer ni vill att vi intervjuar i höst. Alla kontaktuppgifter finns på vår hemsida och på våra sociala medier.
Leonora: Ja, det vore roligt med tips! Tack för den här gången.
Malin: Stort tack och ha det bra(-isch) som vi brukar säga.