Categories
Nyheter

#22 Samtal med Helena Backlund Wasling – om Migränmottagningen och vikten av beröring

I avsnitt 22 av Migränpodden intervjuar vi leg. sjukgymnast Helena Backlund Wasling vid den regionala migränmottagningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Vi samtalar kring mottagningens arbete och vad digifysisk vård innebär. Helena berättar också om sin forskning om vikten av beröring och beskriver hur vi kan arbeta med nedreglering av nervsystemet.

Musik: Sharing Silence med KORALL. Från albumet Psychedelic Sunblock.

FÖR DIG SOM FÖREDRAR ATT LÄSA KOMMER EN REDIGERAD UTSKRIFT AV SAMTALET HÄR, INKLUSIVE LÄNKAR TILL VISSA BEGREPP OCH ÄMNEN SOM NÄMNS I AVSNITTET.

Helena Backlund Wasling: Så en sån här patient då, som känner att: “Jag kan gå ut och äta middag med mina kompisar och jag fick inte migrän.” Det drar ju ner det här stresspåslaget och börjar kanske i ett sånt litet, litet, litet frö att en sån person kan känna att det finns möjligheter. Det kommer att gå bättre. Och när den stressen börjar försvinna, då kan det bli en väldigt god spiral där det går bättre och bättre. Och att få följa med på den resan när patienten själv så småningom gör sådana här upptäckter – “jag klarar mig”. 

Musik

Malin: Hej och hjärtligt välkomna till avsnitt 22 av Migränpodden. Vi som gör podden heter Leonora Mujkic och Malin Östblom. Vi är personer som själva lever med migrän och som brinner för att sprida kunskap om migrän. 

Leonora: Det är jag som är Leonora och som vanligt så påminner vi om att i den här podden pratar vi om sjukdomen migrän och allting runt omkring men vi ger inga medicinska råd eller rekommendationer. Den rollen är det sjukvården som har. Däremot kan vi genom vårt samtal förhoppningsvis väcka tankar och idéer hos er som ni på olika sätt kan ta vidare. Och det är du, min ibland högljudda vän, som är Malin. 

Malin: Just det, det stämmer. Tack för den. En del har svårt att skilja våra röster åt. Men det är jag som ibland skrattar högt. Vi tackar din man Oscar för att han kan tona ner en del av det i ljudbearbetningen. Vi tackar ju Oscar för så mycket mer, ljudkvaliteten hade inte varit vad den är utan honom. Migränpodden är ju ett rent hobbyprojekt där vi lär oss eftersom hur man gör en podd. Men utan ett proffs som Oscar i ryggen vet jag inte hur det hade gått.

Leonora: Han är väldigt stolt över oss, precis som din man och alla våra familjemedlemmar i övrigt. Det stämmer att ditt – enligt mig, underbara – skratt måste sänkas för att lyssnarna inte ska få en chock då och då. Mitt ljud fick vi dock höja ju längre just den här intervjun ni ska få lyssna på idag framskred, för mot slutet var jag så trött att jag pratade tystare och tystare visade det sig i efterhand. Vår intervjuperson hade dock överseende med trötta hjärnor och diverse teknikstrul, som berodde på just trötta hjärnor, och det är vi väldigt glada för, för det blev ett jättespännande samtal.  

Malin: Ja, precis. Och den vi har intervjuat till dagens och faktiskt kommande avsnitt är Helena Backlund Wasling. Hon är leg. sjukgymnast på den regionala migränmottagningen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och hon har forskat på vikten av beröring. Det här var en så spännande intervju så materialet räckte alltså till två avsnitt. Vill du säga någonting innan vi lyssnar?

Leonora: Ja, det är nog att vi tog kontakt med Helena för att prata om hur de arbetar på migränmottagningen på Sahlgrenska, och kanske främst då vad gäller fysiskt aktivitet eftersom hon är sjukgymnast. Men vi kom också in på hennes tidigare forskning om fysisk beröring och hur viktigt det är för vårt välmående. Du och jag var nyfikna på den forskningen men jag var ändå lite osäker på om eller hur det skulle passa in i vårt sammanhang, alltså just vad gäller migrän. Men det visade sig att det passade in väldigt bra, tycker jag. Jag hoppas att ni som lyssnar också tycker det. 

Malin: Absolut, jag håller med. Och det är ju här det är så bra att vi är två för vi går igång på olika saker. För egen del så är jag ju fortfarande rädd för den fysiska aktiviteten men det där med beröringen kändes klockrent. Fast det lät kanske inte så bra… Ja, ja. Ni som lyssnar får som vanligt gärna höra av er och berätta vad ni går igång på och vad ni tycker, vi tycker ALLTID att det är jättekul att höra era reflektioner. Men – ska vi ta och lyssna på första delen av vår intervju med Helena? 

Leonora: Det gör vi! 

Musik

Malin: Välkommen till Migränpodden, Helena Backlund Wasling. Du är legitimerad sjukgymnast, docent i fysiologi och hjärnforskare. Vi läste någonstans att du vid en poddintervju satt i en garderob för att få bra ljudkvalitet. Nu ser det inte ut som att det är en garderob du sitter i, men var befinner du dig egentligen idag?

Helena Backlund Wasling: Alltså just idag så befinner jag mig på Sahlgrenska sjukhuset och där brukar jag befinna mig mina arbetsdagar. Jag jobbar ju på en migränmottagning här men just nu har jag faktiskt utforslat mig själv till en annan lokal för att vi ska få så bra och ostört ljud som möjligt.

Malin: Vad var det egentligen för intervju du gjorde? Man blir ju nyfiken på vad du gjorde när du satt i den där garderoben.

Helena Backlund Wasling: Ja, jag har faktiskt gjort ett par grejer i garderoben. Jag tror att den där intervjun kanske syftar på att jag var med i en amerikansk podcast som hette What if? eller någonting sånt där, som handlar om olika scenarier där man blir utan olika saker i framtiden. Kanske vad händer om vi inte längre skulle ha kaffe? Vad händer om vi inte längre skulle ha olika sådana här saker? Och då var tanken vad händer om vi inte skulle ha beröring? 

Malin: Men vad spännande. Och då kan vi väl börja med att du får berätta lite grann om dig själv.

Helena Backlund Wasling: Ja, Helena heter jag och sjukgymnast är en av de saker som jag är. Jag jobbade ett par år, kände mig kanske inte riktigt så stimulerad på det som jag ville göra. Jag ville snabbt lära mig jättemycket mer om olika saker. Så på vinst och förlust, glad i hågen, så hoppade jag på en forskarutbildning. Jag lämnade hela vårdvärlden och klev upp på medicinareberget här på det som då hette Institutionen för neurovetenskap och -fysiologi. Och så skrev jag en doktorsavhandling där som handlade om hudkänsla och motorisk kontroll eller balanskontroll, och sen blev jag kvar på universitetet helt och hållet och satte inte mina fötter så mycket på sjukhus, framförallt inte som vårdgivare, på väldigt många år. Och sen har jag haft andra uppdrag på Sahlgrenska lite grann när forskarpengarna började ta slut. Jag har jobbat som studierektor och varit forskningschef i primärvården. Men för mig så klingade inte chefsuppdraget så bra. Det var en spännande sak att få prova på det i några år, men jag sökte mig faktiskt aktivt därifrån. Jag hade framförallt väldigt mycket migrän i slutet av det uppdraget, vilket väl är ett tecken på någonting. Min forskning har alltid varit inne på neurofältet, redan på gymnasiet tyckte jag att psykologi och hjärnan var otroligt spännande. Så när jag fick höra att det skulle startas en migränmottagning på Sahlgrenska så såg jag till att hålla fötterna framme och började ringa runt för att höra vad det här skulle bli för verksamhet och hur den skulle fungera och om det skulle kunna vara någonting intressant för mig. 

Malin: Men rent kliniskt har du egentligen inte jobbat jättemycket med patienter före nu då? 

Helena Backlund Wasling: Det stämmer faktiskt. Jag hade ett kliniskt helt och hållet uppehåll på över 20 år tills nu. Det kan ju låta väldigt udda. Så en öppensinnad och generös chef gav mig den här möjligheten som jag verkligen, verkligen ville ha. 

Leonora: Vill ni som jobbar inom vården berätta för lyssnarna vad kliniskt betyder? 

Malin: Att man jobbar med patienter. Och ett litet klargörande, för det här är ju lurigt, vad är skillnaden mellan en sjukgymnast och en fysioterapeut?

Helena Backlund Wasling: Just det. Det skulle kunna vara en skillnad för namnbytet kom 2012, eller beslutet om det kom i alla fall. På den tiden så fanns det personer inom alternativmedicinen som utgav sig för och som hade titeln fysioterapeut. Och då kunde det betyda att man jobbar med kroppsterapi på olika sätt och det var inte på något sätt en skyddad titel. Men efter det att namnbytet kom och personer som har gått universitetsutbildning, till sjukgymnast eller fysioterapeut, där är det alltså ingen skillnad. Utan det här var ett sätt att internationellt anpassa sig. För det hette redan fysioterapeut i så många andra länder och det var en bättre spegling av vad arbetet faktiskt går ut på. Det är inte bara att man ger gymnastiska övningar till sjuka personer, sjukgymnastik då, utan det är ju bredare än så. Så man kan välja att byta till fysioterapeut. En fysioterapeut har gått samma utbildning som en sjukgymnast. Många gånger är skillnaden kanske bara att folk är lite olika gamla som har de här titlarna. 

Leonora: Nu är du anställd då på den regionala migränmottagningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Vilken roll har du där och vad gör ni där?

Helena Backlund Wasling: Vi är ju ett team här som arbetar på den här mottagningen som är digifysisk. Det vill säga att den utvecklar också digitalt vårdarbete. Det är ju i den högspecialiserade vården där vi har ett regionalt uppdrag. Det vill säga alla patienter som uppfyller våra remisskriterier från hela Västra Götalandsregionen kan komma hit och få vård av enstaka profession men framförallt i team då. Min roll är som fysioterapeut och sjukgymnast då, och vi är två stycken. Vi är också två sjuksköterskor, vi är psykolog, kurator, arbetsterapeut – och det tror jag är tämligen unikt i migränsammanhang, att vi har en arbetsterapeut i vårt team. Och så är vi naturligtvis läkare och så har vi fantastiskt stöd av sekreterarfunktionen. Så vi tar hand om patienter som uppfyller kriterierna för att komma till oss, och de är ganska stränga. Och vi har ändå jättemycket patienter. Det är ju patienter där den absoluta majoriteten har kronisk migrän men vi träffar också patienter som har andra huvudvärksdiagnoser, fast i mycket mindre grad än så. 

Malin: Varifrån kommer remisserna? 

Helena Backlund Wasling: Remisserna kommer från primärvården framförallt. Men man kan även skicka egenremiss till oss, det går också bra.

Leonora: Vad är skillnaden mellan dem? Hur betraktar ni det hela, egenremisser och de som kommer från vården?

Helena Backlund Wasling: Det är inte jag som granskar remisser utan det är vår läkare som gör det. Men de kriterierna är ju desamma och de står noggrant uppskrivna på vår hemsida. Det är ändå ganska svårt, tror jag, för folk att orientera sig i de där kriterierna. Så många gånger behöver det bli en liten studsdialog innan man kan godkänna remissen. Det kan vara att man har missat att prova något förebyggande läkemedel eller kanske oftast missat att dokumentera vad man faktiskt har provat genom sin migränresa. 

Leonora: Återigen då, dokumentation är så viktigt. 

Malin: När en patient kommer till er, vad är det första ni gör?

Helena Backlund Wasling: I dagsläget så träffar alla patienter läkare först, så kanske det inte alltid måste vara. Vi har sett lite andra varianter på det i andra team, men så är det idag. Och det kan ju låta så här för utomstående att vi har en mottagning där vi nästan bara träffar patienter med kronisk migrän, då låter det som att det är en grupp patienter som är väldigt lika varandra. Men så är det ju inte utan det är ju en jätteheterogen grupp. Så de har faktiskt olika vårdbehov. Och det är ju det man får försöka bedöma då med ett omfattande, inledande samtal. Och sondera terrängen kring vad finns det för behov här? Och ibland kan man på en gång se att det här är en riktig teampatient som behöver stöd från flera professioner. Då går den remissen vidare till våran kurator som ringer upp eller har ett digitalt möte med patienten för att fördjupa ytterligare vad det kan finnas för behov. Och sen har hon fått rollen att dela ut remissen till att “här ser vi ett behov av fysioterapeut i kombination med psykolog kanske, vi börjar där”.
När vi började och var väldigt glada, entusiastiska hundvalpar allihopa i teamet och bara ville jobba, jobba, jobba, då kunde det bli så att en patient kom och så gick det som en hagelskur ut i hela teamet på en gång. Det kan ju bli väldigt överväldigande att få tips och råd och samtal om livsstilsförändringar från flertalet professioner exakt simultant. Det finns en stor poäng i att försöka tassa runt i en viss ordning. Sen behöver inte den ordningen vara så bestämd från början att “det här är schemat för våra patienter”. Utan det får man jobba med organiskt utifrån varje person som man träffar och har framför sig, helt enkelt. Det är vår kurator idag som har lite den orienterande rollen. Sen händer det absolut att jag kan träffa en patient ett par gånger kanske innan man får den där fördjupade kontakten. Och där man ser att här behöver vi ju verkligen stoppa in någon annan.

Malin: Och hur ser en arbetsdag, eller arbetsvecka kanske, ut för dig ungefär? 

Helena Backlund Wasling: Ganska många hos oss i teamet  jobbar inte heltid utan delar på sig på lite andra uppdrag också. Jag jobbar 100 procent på migränmottagningen och har några sådana där så kallade FOU-uppdrag och sådär också, som jag petar in i mitt schema, Forskning och utveckling. Men jag träffar mycket patienter. Vi har generöst med tid till våra patienter också från teammedlemmarnas håll. Så jag har mellan 45-60 minuter till varje patient, så vi har riktigt gott om tid. Så jag fyller mina dagar med patientmöten och all den administration och sånt där mellanarbete som kan bli. Så måndag till fredag på mottagningen så sitter jag antingen … Vi har lite vårdrum där vi kan ta emot fysiska besök på mottagningen och det finns ett stort värde i att kunna göra det, att vi inte är uteslutande digitala. Men sen så kan man också sitta och ha ganska många digitala besök. Och det är ju också fint, vad bra att det ändå kan fungera att möta patienterna på det sättet. Och speciellt generöst blir det ju när man har ett sånt stort regionalt uppdrag, där en del patienter kan vara uppemot 20 mil bort.

Malin: Just det. Men hur gör man som sjukgymnast eller fysioterapeut när man träffar en patient digitalt? Det är jätteintressant. 

Helena Backlund Wasling: Precis. Jag har en del patienter som säger: “Ja okej, då är första mötet då, finns det omklädningsrum inför gymnastiken?” Men sådär jättemycket gymnastik här blir det ganska sällan, faktiskt. När man har ett digitalt besök så är det kanske för att det handlar mycket om antingen att det är ett första besök där vi har ett omfattande orienterande samtal där det är så mycket som man behöver ta reda på för att verkligen få hela bilden kring den här, som jag sa då, ganska heterogena gruppen. Och det går jättebra att göra det digitalt förstås. Och sen brukar vi säga att patienterna som ska träffa fysioterapeut behöver komma hit fysiskt minst en gång så att man får kolla lite på hur man för sig, hur man bär sig, vad som sitter i kroppen. Inte för att man för den sakens skull behöver gå in och knåda upp en viss muskel eller så, utan kanske för att se hur det generella rörelsemönstret är. Hur förhåller sig den här personen till sin fysiska kropp? Rör man sig avslappnat och ledigt eller kan man se att det finns mycket spänningar? Finns det ett förhållningssätt till kroppen som känns lite avstängt, kanske? Sånt här som man fångar upp så bra i att bara se hur en patient kanske rör sig från väntrummet in på samtalsrummet eller så. Så man får ha allt det där med sig. Sen brukar jag göra en regelrätt fysisk undersökning på varje patient. Men jag ska ärligt talat säga att det man brukar finna, om man finner något, då är det spända trapezius, ömma muskelfästen kring huvudet till exempel. Men konstigare saker än så är det väldigt sällan. Jag kan tänka mig att många patienter också känner att det finns något gediget och seriöst i att ha blivit fysiskt undersökt och sådär någon gång. Så det kan finnas ett värde för den sakens skull. Och sen efterföljande besök kan ju handla väldigt mycket om små justeringar, omställningar, beteendeförändringar som patienten gör. Att man följer upp avslappningsövningar, andningsövningar och med en del patienter så har man ju fysiska övningar som man gör tillsammans med patienten. Kroppskännedomsövningar till exempel är ganska vanligt att man kan behöva lägga in och arbeta kring. Sen kan det också vara, en del av arbetet handlar ju verkligen om att komma tillbaka till ett läge där jag känner att jag kan använda min fysiska kropp. Min kropp, jag har den kompetensen i mig själv att kunna vara fysisk och kunna använda mig själv för rörelse utan att det är läskigt, triggande och så. Att avdramatisera det och hitta tillbaka till att kunna bruka sig själv på ett naturligt sätt. Det där kan man göra ganska mycket i samtalsform och arbeta med på det digitala mediet 

Malin: Spännande.

Leonora: Det här med kroppskännedom, är det apropå det du sa om att man är lite avstängd? Att man separerar det som händer i huvudet, som man tänker är migränen, från det fysiska som man själv tänker är kroppen?

Helena Backlund Wasling: Men precis. Och den här avstängningen av att ha ett rörelsemönster eller förhållande till kroppen, det tror jag är också ett samhällsfenomen som inte bara drabbar migräniker utan som människan ganska mycket i stort är drabbad av just nu. Vi är väldigt mycket uppe i våra huvuden. Vi är väldigt kognitiva och kroppen blir som någon sorts maskformigt bihang som man hoppas ska hänga med på resan och att man forslar runt den och bara tar för givet att den ska fixa det. Men att läsa av signalerna om vad jag behöver i stunden: Behöver jag vila? Behöver jag röra på mig? Är jag hungrig, törstig? Behöver jag få upp aktiviteten eller lugna ner mig? Att fånga upp de signalerna tappar vi bort. I den typen av liv så tappar vi bort det och om man dessutom har ett liv där det handlar mycket om oro, negativ förväntan på framtiden: “Hur kommer jag må? Jag kommer nog inte att klara det här till helgen. Jag kommer nog inte klara av den här deadlinen på jobbet för jag har så mycket värk i mitt huvud.” Och det stresspåslaget gör ju att man umgås ännu mer med de här oroande och besvärande tankarna och ännu mindre med att verkligen lyssna av och känna in kroppens behov och status.

Malin: Väldigt klokt. 

Malin: Vad är det mest utmanande respektive belönande i ditt arbete på migränmottagningen?

Helena Backlund Wasling: Det är klart att det finns jättestora utmaningar. Jag skulle ändå vilja säga att de allra flesta patienterna som kommer hit blir bättre på något sätt, i någon utsträckning. På någon del av det som man kan förbättra. En liten, liten del av patienterna blir inte riktigt bättre men det är en väldigt, väldigt liten del. Men man vill ju så gärna att de ska bli mycket bättre. Och när man då träffar de här som … Dels är det många som har ett förlopp, alltså livet händer så att de kan bli bättre en period och sen blir man sämre en period och sen blir man kanske lite bättre igen, och så går det lite sådär upp och ner, och att hänga med i de svängarna som behandlare där man skulle vilja se att kurvan bara går uppåt. Det kan faktiskt ge en känsla, temporärt i alla fall, av en liten uppgivenhet och att man kan känna sig lite lost i vad det är för processer som faktiskt påverkar den här sjukdomen. Så det är absolut en utmaning samtidigt som de allra flesta patienter vi har, oavsett hur det går för dem, så är de många gånger så extremt tacksamma att det finns en sån här typ av mottagning där erbjudandet är så stort, man får lov att träffa så många, där alla har ett specialintresse, där alla har en fördjupad förståelse kanske jämfört med vad man har träffat tidigare i primärvårdssammanhang. Och det är många som uttrycker sån tacksamhet och bara en känsla – nästan en lättnad – i att äntligen vara på en plats där folk förstår hur man har det. Så det är väl en, sida vid sida ligger det här, belöningarna och utmaningarna.


Sen är det ju väldigt, väldigt roligt med, och det kan vara pyttesmå saker, där man ibland får skratta tillsammans med patienten och säga “Tänk om någon utifrån hade hört det här som du upplever som en jätteseger. Att du var ute på en middag i helgen och det var fler än två personer med.” Att det är någonting som den här personen kanske inte har gjort på flera, flera år. Och där sitter vi och applåderar, wow, vilket stort steg i rätt riktning! För det är det, det är verkligen det för en sån patient. Och den tryggheten och lugnet som det kan ge att känna att “nu klarar jag av de här sakerna som jag inte trodde att jag klarade tidigare”. Det öppnar ju så många dörrar för ytterligare förbättring. Det handlar ju så otroligt mycket om att nervsystemet för en person som har sett så mycket hinder, nervsystemet är i kontinuerlig otrygghet. Den här otryggheten kan man ju klä i orden av att man kanske känner väldigt mycket sorg vilket är ett stresspåslag för hjärnan, alltså en otrygghet. Det kan vara att man är fruktansvärt frustrerad, känner ilska och nästan aggression för att man är dålig. Vilket också naturligtvis är samma typ av fysiologiska stress för nervsystemet. Eller att man är en sån här som har förklarat krig mot migränen och ska till varje pris gå med i alla Facebookgrupper. Man träffar tre fysioterapeuter. Man har tagit hål i öronen på alla möjliga sätt och sånt där som man kan göra för att avhjälpa sin migrän och ligga på spikmattor och sånt. Samma typ av otrygghet och stress för nervsystemet. Så en sån här patient då som känner att “jag kan gå ut och äta middag med mina kompisar och jag fick inte migrän”. Det drar ju ner det här stresspåslaget och börjar kanske i ett sånt litet, litet, litet frö att en sån person kan känna att det finns möjligheter. Det kommer att gå bättre. Och när den stressen börjar försvinna, då kan det bli en väldigt god spiral där det går bättre och bättre. Och att få följa med på den resan när patienten själv så småningom gör sådana här upptäckter – “jag klarar mig”.

Leonora: Men också att man märker att om man har haft en bättre period, oberoende av hur lång den är, och sen så kommer det ett bakslag, då känns det som att man även kan hantera det. För att man har haft den här bra perioden och då känns det kanske inte som att det här slutet igen, utan: “Men vänta här nu, förra veckan hade jag de här tre dagarna, det kan komma tre dagar igen. Och tänk om det kommer fyra!” 

Helena Backlund Wasling: Det där “tänk om” kan man ju använda åt två håll, vi som människor är biologiskt utrustade med ett system som ska sondera omgivningen för hot, faror. Alltså vi är ju så bra på att detektera allt det där som inte funkar och när vi tänker “tänk om” så målar vi naturligtvis upp tänk om och så blir det hotbilden som vi fyller ut det där med. För att det är så vi är funtade. Det finns ett fantastiskt fint överlevnadsvärde i det där. Ska man börja vända på kuttingen då och tänka: “Tänk om det går bra? Tänk om jag faktiskt klarar av att gå och träna idag, tänk om jag inte har så mycket migrän på semestern.” Att öppna upp för möjligheten åt det hållet. Det är ju en aktiv handling, det kommer faktiskt inte naturligt för oss. Så det kan ju bli en stor hemläxa att behöva lägga märke till och litegrann landa i det som faktiskt funkar och det som man kan se som möjligheter istället för hot. 

Leonora: Tänk om den här stunden mellan anfall kan vara rolig, då har man i alla fall haft det bra den stunden. Vi tänkte fråga dig om beröringens betydelse för nervsystemet, om du kanske skulle vilja berätta lite om din forskning inom det här området. 

Helena Backlund Wasling: Ja, jag har forskat, som jag nämnde lite förut, så när jag skrev min avhandling så handlade det om beröringens, alltså hudkontakt, betydelse för balansfunktionen var det då som vi mätte. Och sen blev jag kvar och fortsatte i den här forskargruppen som håller på att titta på nervceller i huden hos människa. Och då började det handla mer och mer om alltså känslomässiga komponenter i beröringen. Och då visar det sig, och det är från Göteborg här, att man har hittat en speciell nervtråd i huden som vid beröring signalerar just känslomässiga aspekter av beröringen. Att en beröring kan upplevas som någonting väldigt behagligt, någonting som man blir trygg av, lugn av, tröstad av, till exempel. Det är helt enkelt nervtrådar från hudsensorer och vi har hur många sådana nervtrådar som helst. De är väldigt, väldigt tunna. De är evolutionärt gamla, primitiva nervtrådar så vi har haft med oss dem genom hela evolutionen. Så ni vet att om en person kommer fram och klappar dig på armen så skulle du kunna säga sådana här konkreta fakta om beröringen som att det var en person som hade en torr hand, beröringen låg på min underarm. Men samtidigt så ger ju den där beröringen dig någon sorts, det rubbar din emotionella jämvikt någonstans också. Det talar om, att du kommer tycka att den beröringen var obehaglig för att den här personen kom alldeles för nära och du var inte alls redo för det. Eller du kommer tycka att det går underbara kittlingar genom nervsystemet för att du ville inget heller att den här personen skulle vidröra dig. Du kände dig älskad och sedd och allt möjligt sånt. Så det händer någonting emotionellt när vi blir berörda av en annan person. Vi har ett rikt utrustat nervsystem som kodar för just det. Och så har det visat sig att när man vidrör varandra så påverkar det också personers framtida handlande. Så det finns en beteendekomponent i det där. Så när vi vidrör varandra så blir vi, om allting stämmer då, mer benägna att hjälpas åt. Vi blir mer generösa. Vi har lättare för att sträva mot samma mål. Det blir ett litet socialt kit att använda sig av beröring. När man säger att man har forskat på beröring så tänker folk att man är en tant som tycker att alla ska stå i mjuka overaller och bara kramas hela dagen. 

Leonora: På en kursgård.

Helena Backlund Wasling: Ja, precis. Men det är inte det jag menar, utan jag menar att det finns ett helt naturligt beteendemönster att när vi pratar med varandra så lägger vi kanske en hand på någons axel när man säger att “maten var så god, du skulle varit med”. Ja, så betonar vi någonting vi vill säga genom en kort, kort hudberöring eller att vi lägger en hand på någons skuldra och säger “du, jag ska till Pressbyrån, vill du ha någonting?” Alltså vi använder beröring i det lilla. Och den lilla, lilla beröringen gör alltså att folk connectar bättre. Bildar grupper, bildar små samhällen och blir välvilligt inställda till varandra. Så när vi börjar plocka bort den typen av naturlig beröring som i digitaliseringen av vården kanske – ja, det är lite provokativt att jag säger det när jag sitter i en sån verksamhet, men det är ju så. Börjar vi helt plocka bort de här mötesplatserna där fysisk närhet finns, då börjar vi tulla lite på vad det innebär att vara människa faktiskt. Det är jag lite rädd för.
Det där spelar jättestor roll och människor som befinner sig i utkanten av samhället där man befinner sig i en stor grad av ensamhet, kanske till och med isolering eller ett utanförskap, helt enkelt. Då kan den här lilla beröringen vara oerhört betydelsefull och vara det som får en att känna att man finns med i någon form av gemenskap. Om det så är med kassörskan på ICA eller bibliotekarien på biblioteket. Så om vi tänker oss att Greta, 76, ska gå och få sin handledsfraktur kollad på ett uppföljningsbesök hos arbetsterapeuten och så får hon göra det fysiskt. Och så är det någon som tar lite i henne och hon får möta ett ögonpar som är välvilligt inställda och hon kanske dessutom måste registrera sig i någon reception där de är lite trevliga och så. Då kanske det är det sociala som händer henne på 14 dagar. Så kan det vara. Och om man då ersätter det med ett digitalt besök istället så plockar vi ju verkligen bort någonting. För de här mötena med människor kan vara, alltså lever man med väldigt lite sociala kontakter så kan ju sånt där vara sånt som får en att gå upp ur sängen på morgonen och som får en att tycka att det är liksom värt det någonstans. Att känna att det finns någon som räknar med mig. Det finns någonstans där jag behöver dyka upp idag som har med mänsklig interaktion att göra. Och det finns en extremt stark hälsoeffekt i att få ha sociala sammanhang där folk räknar med att man ska dyka upp. 

Malin: Jag tänker att det är ju jättespännande att du har forskat på det här och samtidigt arbetar du på en mottagning där man arbetar digifysiskt. Hur hanterar ni de frågorna, eller riskerna?

Helena Backlund Wasling: Men dels så är det så här att om en patient säger att “jag vill väldigt gärna komma fysiskt till er”, då får man göra det. Absolut. En del patienter, som ni säkert kan förstå, som har kronisk migrän tycker ju det här med skärmarbete är avskyvärt. Medan om man får träffas fysiskt så är situationen en annan. Då erbjuder vi fysiska besök. Så konstigare än så är det inte. 

Leonora: Det kan ju också vara tvärtom. Då kanske man känner att man kan komma iväg på sitt läkarbesök eller fysioterapeutbesök eller vad det nu är för att man kan sätta sig i köket framför datorn, det är en annan sak än att resa. Så det kan vara både också.

Malin: Ja, och det är ju jätteintressant det här med beröringen. Hur använder du de kunskaperna och slutsatserna i din behandling?

Helena Backlund Wasling: Jag är ju så hjärntvättad så jag kan ju inte låta bli att ha med mig de kunskaperna när jag träffar patienter. Patienter som kommer till oss och som i primärvården inte har provat akupunktur och som är sugna på att göra det får akupunkturbehandling hos mig. Så det har jag några patienter i sån behandling, och då tänker jag ju alltid när jag sätter nål och plockar bort nål att man kan vara lite extra taktil för att skjuta på lite effekt av det, så tänker jag naturligtvis. Och sen så finns det ju också i de här situationerna när vi jobbar mycket med stressreglering. Så tänker jag att det finns en effekt i egen handpåläggning helt enkelt. Om du ska göra en andningsövning till exempel så kan det kännas ganska abstrakt och flyktigt om du aldrig har gjort det tidigare, att försöka registrera att luft kommer in och ut genom din kropp och att delar av kroppen höjer sig och sänker sig. Och då kan det ju förstärkas med att man lägger en hand på de delar av kroppen som andas, till exempel Så att taktilt förstärka kroppens gränser och att medvetandegöra sina kroppsdelar och komma ner i kroppen och bli lite mer förkroppsligad, som vi pratade om förut. Där kan ju beröring spela en jättefin funktion. Att du till exempel gnider din fot, masserar foten och sen ställer du dig upp och känner “på vilket sätt kan jag känna skillnad mellan en fot som jag har masserat och den som jag inte har?” Alltså att medvetandegöra likheter och skillnader med foten genom att använda händerna. Så det är faktiskt väldigt användbart, så det tar jag med mig. Och sen har jag framförallt med mig allt annat kunnande om nervsystemet som jag har med mig från att ha undervisat om nervsystemet på alla medicinska utbildningar i 20 år – och just om det här med sensitisering och hjärnans möjlighet till förändring, det som vi kallar för plasticitet. Det är ju samma mekanism som gör att du kan gå en spanskakurs imorgon och att det faktiskt fastnar lite nya kunskaper. Det är ju för att hjärnan är mjuk och lärbar och på samma sätt som att en migränhjärna som har hamnat i kronisk migrän har, det är ju en plasticitet. Det är ju en förändring där de delar av hjärnan som signalerar migrän har blivit ytterst vältränade och expertartade på just det. Och det handlar ju helt enkelt om strukturella förändringar där nervtrådar kopplas samman till varandra i synapser och där den proteinstrukturen ser ut så att den har blivit väldigt förstärkt. På samma sätt har ju nervsystemet också möjlighet att försvaga den typen av starka, tajta kopplingar. De kan ju också regleras ner om man använder dem mindre. Vi var ju inne på det lite, man tänker sig att man har en lättnad eller ett uppehåll i sin migrän. Då är det ju faktiskt en liten försvagning av de kretsar som signalerar migrän som man har börjat arbeta med. Så den typen av undervisning och information om hur nervsystemet egentligen fungerar. Vad det är för påverkande faktorer som kan fungera som bränsle och glöd till migrän, och vilka faktorer som kan fungera tvärtom, genom att liksom kyla ner och lugna migränaktivitet lite grann. Det använder jag mig av jättemycket när jag träffar patienter.

Malin: Du pratade om taktil stimulans. Har du något tips till lyssnarna om någonting som kan funka för att nedreglera nervsystemet?

Helena Backlund Wasling: Att nedreglera nervsystemet, dels så kan det låta väldigt abstrakt, men det kan vara just det här att försöka att landa i och lägga fokus på saker som ger dig positiva sensationer. För man kan ju bli väldigt fokuserad på sin migrän och tänka att jag ska kriga mot migrän och migränen ska bort. Jag kan också tänka när jag har spända käkar att jag måste arbeta med de muskler som spänner käkarna, jag måste liksom på det där som är dåligt. Men man kan ju lämna det fokuset lite grann, istället för att vara så orienterad och fokuserad på just sjukdomen och strukturerna kring det. Då kan man liksom vända blicken också och tänka: Det här som jag glömmer bort då, det som är bra? Om jag börjar förstärka det så kan man faktiskt tänka sig att det blir en bättre balans och att det negativa får mindre utrymme. Att vi där faktiskt reglerar ner aktiviteten i de kretsarna som står för migränen om jag istället arbetar med att reglera upp det som faktiskt är bra och som funkar. Och i 99 procent av fallen kommer man missa det, för att vi är inte gjorda för det. Men om du tänker dig att du bara låter din blick scanna runt i ett rum och så kan du fundera på, var fastnar blicken någonstans? Det här rummet jag sitter i nu är väldigt fult faktiskt men jag tänker mig, här har jag en tavla till exempel där borta på väggen där jag tittar och där ser jag ett naturscenario. Där skulle jag vilja stanna med min blick och när jag har blicken där då kan jag fundera över vad kan jag förnimma i kroppen när jag ser någonting som jag tycker om. Kan jag förankra det? Finns det en resonans i min fysiska kropp när jag tittar på någonting som jag uppskattar? Och det kan vara något väldigt diffust, det kan vara en värme som sprider sig i bröstet, att jag tycker att det pirrar i mina fingertoppar, att axlarna åker ner eller att jag kan släppa mina käkar lite. Så att jag landar och stannar upp några sekunder och förkroppsligar det när jag tycker att någonting känns bra. Det är en bra övning för att nedreglera. För vi går ju på autopilot så mycket. Vi spiralar iväg, till och med när vi är ute och går en promenad för att vi ska lugna ner oss så går tankarna runt och så tänker man på allt annat än att vara där och då i den där promenaden. Att helt enkelt försöka vara lite här och nu och att förkroppsliga det. Det är ett bra sätt att reglera ner.

Och sen andningsövningar. Att lägga händerna, till exempel när man känner sig överväldigad och stressad, en hand på pannan, en hand på bröstkorgen. Känna att du är hållen. Att du bara bekräftar dig själv. Låt andningen komma och gå. Och sen när man känner efter några minuter att andningen börjar lugna ner sig lite flyttar du handen från pannan ner till buken istället. Och så tar du ett par andetag till. Så att med handpåläggning få ner andningen gradvis från att vara hög och stressad, identifiera ett påslag. Så kommer du istället ner och blir lite mer grundad, ett lugn. Och där fyller också händerna en jättefin funktion i den här nedregleringen. 

Leonora: Jag tänker på flera saker här, på det du pratar om. Dels att många av oss som har migrän, särskilt kronisk migrän, vill ju ofta ha en snabb lösning. Då kanske man tänker att: “Någon har sagt att jag ska göra andningsövningar, jag gjorde det en gång när jag började få ett migränanfall. Men det hände ingenting.” Jag tror att det dels kan behövas någon som förklarar så som du. Men också att man förstår att det är träning som krävs för det här. 

Helena Backlund Wasling: Ja, nervsystemet möblerar om sig väldigt långsamt.

Musik

Malin: Innan vårt eftersnack här ska vi börja med att säga att vi alltid skickar den färdiga intervjun till personen vi har intervjuat, för att kolla om de tycker att det känns bra. Så Helena har förstås godkänt det ni precis har fått höra. Och hon berättade också att hon har ansökt om att få titeln fysioterapeut och att hon nu är överfysioterapeut på Migränmottagningen. Rätt ska vara rätt. Men vad har du för tankar kring intervjun, Leonora?

Leonora: Framför allt känner jag innerlig glädje över att personer med migrän som kommer till specialistvården idag har möjlighet att få träffa olika professioner, ett team, för att få så bra vård som möjligt. För att få så bra livskvalitet som möjligt. Vi pratade ju om det med Veronica Dalevi, som är huvudvärkssjuksköterska på Neurologi- och Rehabiliteringskliniken i Karlstad, också. Om deras arbete i team. 

Malin: Precis. I avsnitt 20

Leonora: Just det. Jag vet att jag har sagt tidigare i podden att det här arbetssättet bara verkar finnas på pappret, i riktlinjer som är valfria att följa eller inte följa. Men nu verkar det röra på sig. Och jag är så glad för det. Och glad över att vi får prata med personer som jobbar så här och tycker att det är viktigt. Du då, Malin? Dina reflektioner kring vårt samtal med Helena?

Malin: Jag håller med, förstås. Men som vi har pratat om många gånger tidigare, bland annat med Veronica, så kommer ju de flesta som lever med migrän inte till specialistvården. Många behöver inte vända sig till vården alls, de kan klara sig bra med egenvård. Men för den som behöver söka hjälp så är det ju att börja i primärvården som gäller,. En tanke jag fick när vi efterarbetat intervjun är att det går ju att låta sig inspireras av de här specialistteamen. För även om man inte kommer upp till den vårdnivån så går det ju att själv jobba med livsstilsfrågor som stress, livssituation, mental hälsa o.s.v. Och söka hjälp kring det man känner inte fungerar i ens liv.  Jag tänker att det behöver inte vara ett helt team, men genom dessa team får vi en förståelse för vad som har en inverkan på sjukdomen migrän. Men kunskapen om migrän behöver definitivt bli bättre i primärvården.

Leonora: Så är det. Och du, det har du helt rätt i, att det förstås går att jobba med livsstilsfrågor på egen hand. Men då handlar det ju också om att man förstår på vilket sätt sådana faktorer påverkar sjukdomen, och att det handlar om förändringar på lång sikt. Och det behöver man ju få information om. Jag vet att jag i alla fall i många år trodde att bara jag hittar rätt medicin som funkar för mig så kommer jag att bli frisk. Men läkemedel är ju för många av oss bara en del i pusslet vad gäller sjukdomen, även om det förstås är olika hur stor den delen är. Du, vad tror du om att kanske intervjua en allmänläkare som arbetar på vårdcentral? Och prata om deras möjligheter och utmaningar när de träffar patienter som har eller som misstänker att de har migrän?

Malin: Det tycker jag låter jättebra! Och jag anar redan nu att den största utmaningen är tid. Tiden är väldigt knapp för alla patienter inom primärvården. Men jag vet att det åtminstone på vårdcentralen där jag arbetar finns en ambition att ha längre tid när patienterna kommer med frågeställning långvarig huvudvärk.

Leonora: Ska vi avrunda för idag? 

Malin: Det gör vi.

Leonora: Som ni kanske vet så har vi ett swishkonto och vi tar gärna emot donationer för de kostnader som krävs för att göra Migränpodden. Så om man har lust och framför allt förstås, möjlighet, så får man gärna swisha en slant till podden.   

Malin: Ja, precis. Alla donationer används till de digitala tjänster som vi behöver för att göra podden och för att ha en hemsida. Alla uppgifter om hur du gör för att donera valfri summa finns på vår hemsida migränpodden.se och på våra sociala medier.

Leonora: Exakt. Vi är jätteglada över att ni swishar och hjälper oss att hålla igång podden på det sättet, men framför allt är vi förstås glada över att ni lyssnar och hör av er. 

Malin: Så är det. Det var allt för idag. I nästa avsnitt kommer vi att lyssna på den andra delen av vårt samtal med Helena, och då kommer det att handla om migrän och fysisk aktivitet, bl.a. rekommendationer vad gäller träning.

Leonora: Ett knepigt ämne för många av oss som lever med migrän. Men det var jättekul att prata med Helena om det, så vi ser fram emot att släppa det avsnittet också när vi har möjlighet. 

Malin: Så är det. Tack för idag, vi hörs snart igen!